Skriv ut denna sida
Vintercykel
Även om de schemalagda audaxturerna går under de varmare årstiderna så kör vi en hel del spontana turer under vintern. Det är en tid då vägbanan nästan alltid är fuktig och inte sällan med hala partier. Har det varit snö så är vägbanan vanligen beströdd med rester av sandning. En punktering blir vid kall väderlek mycket svårare att hantera än när det är varmt ute. Allt detta talar mot en klen racer och för en robustare cykel. Samtidigt vill man ha en cykel som ger en bra körställning för längre distanser och som är lätt att köra uppför backar.

Valet av vintercykel faller normalt på mountainbike. Med lägre sits, mindre hjul med bredare och kraftigare däck ger den en stabilitet och säkerhet som passar på halt eller smutsigt underlag. Dessutom minskar risken för punktering jämfört med tunna racerdäck. Crosscykel kan ha relativt kraftiga däck, vanligen upp till 40 mm som kan vara dubbade. Vid halt underlag känns dock en crosscykel med bockstyre som ett mer nervöst ekipage än en mountainbike. För den som inte vill kompromissa och har utrymme i stallet är crosscykel ett bra komplement för sen höst och tidig vår. Samma sak gäller hybrid eller trekkingcykel.

Mountainbike har utvecklats till att bli mer extrem för att passa bättre i sitt rätta element ute i skogsterräng. Stötdämpare fram och bak och ramkonstruktioner som utformats för hög frigång innebär att de skiljer sig väsentligt från landsvägcyklar. Ett påtagligt problem kan då uppstå när man skall montera stänkskärmar som håller smuts borta från medcyklister.

Den mest lämpade typen av mountainbike för audax-turer är enkla, traditionella konstruktioner. Stötdämpare behövs varken bak eller fram, tvärtom erbjuder fasta gafflar normalt bättre fästmöjligheter för stänkskärmar, belysning och andra typiska landsvägstillbehör.


Utväxlingen på mountainbike har gått från normalstorlek på framklingor till vad som ursprungligen kallades för micro-drive när SunTour lanserade systemet. Det innebär småklingor fram och extremt stora klingor på kassetten. På landsväg innebär en största klinga på 42 eller 44 tänder att man ofta måste ligga på den stora klingan fram och på någon av de allra minsta bak. Den innersta klingan använder man aldrig på landsväg. Har man valmöjlighet, t.ex. om man utgår från en ram, så bör man välja minst 48 tänder på största framklingan. De tvådelade vevpartierna för cross är egentligen perfekta för detta ändamål. Tar man bort den minsta klingan på ett tredelat finns risken att fästklackarna för den klingan sticker ut och ger ångest för vad som skulle hända om kedjan ramlar inåt.


Körställningen på en mountainbike för landsväg bör efterlikna den på racer. Man bör därför kunna vara mer utsträckt i en aerodynamisk ställning än vad som krävs i skogen. De storleksrekommendationer som gäller för mountainbike avser körning i terräng. Prova gärna storleken större, den passar ofta bättre på väg.

Styrtappen på cyklar med styrlager av ahead-typ kan vanligen vändas. De olika sidorna ger olika körställning. Lägre styre ger mindre motstånd i motvind och man kan liksom trampa lite hårdare, däremot kan man bli trött i armarna och förlora lite av känslan av stabilitet när det är halt. Och känslan är ibland lika viktig som den reella effekten.

Rakt styre var tidigare generell standard på mountainbikes. Det finns också så kallade riserstyren, som är vinklade för att få ett högre handgrepp. Rakt styre har fördelen av att ha mer utrymme för lyse och dator och de ser snyggare ut än riser när man sätter på bar ends. Riserstyre och bar ends går liksom inte ihop visuellt. Och bar ends kan rekommenderas för att få fler än ett handgrepp på styret. Bar ends tillverkade av metall blir mycket kalla på vintern. Lindar man dom med styrlinda isolerar detta mot den obehagliga känslan av att hålla i kall metall, som går rakt genom handsken.

Finns det minsta risk för halt väglag måste man ha dubbdäck. Några dubbfria vinterdäck finns inte för cykel. Även breda grovmönstrade däck som går bra i snö får inget grepp på is.

På vintern kör man ofta med skoskydd för att hålla värmen i fötterna. Det kan göra det svårare att komma i och ur pedaler eftersom skoskyddets sula lätt tar lite av skoklossens räckvidd.  Har man SPD-pedaler för MTB är ofta de med minst anliggningsyta de som bäst passar tillsammans med skoskydd. I annat fall får man göra utskärningen i sulan motsvarande större.
 
 2005-01-16 © Audax 22,5